Jisses, det är ett halvår sedan det senaste inlägget. Och jag som troddet att dethär verkligen var min grej... Nåja, jag skyller på att jag är en halvt genomstressad småbarnsmamma med tinnitus, övervikt och håravfall. Ibland borde man verkligen stanna upp och fundera lite över vad som är viktigt och fokusera på det, istället för att ränna omkring och försöka nå till perfekion med det mesta.
Jag fick mig en tankeställare här om dagen då min lilla farmor somnade in. En kvinna att verkligen se upp till. Den sista månaden i sitt liv var min farmor en liten och trött gumma. Men bakom allt det trötta fanns en enastående kvinna som genomgått det mesta...krig, hårt arbete, tuberkulos och till råga på allt uppfostrade hon fyra söner. Jag är tacksam över att jag fick så mycket tid med min farmor. Jag hann fråga och säga det jag känner att jag behövde. Hon sa inte så mycket men hade många goda råd, bara man frågade. Bland annat ställde jag frågor om barnuppfostran, hon har trots allt uppfostrat fyra söner till män som alla varit goda förebilder för mig och mina kusiner. När jag själv var på bristningsgränsen med en trotsig femåring och en nyfödd liten bebis frågade jag farmor om hur man skulle göra för at inte bli glaen som mamma då skrattade hon och sa "Man öppnar dörren till den som är äldre och säger -Gå ut!" svårare än så var det inte.
Jag önskar att jag kunde få lite av den styrka och det tålamod som min farmor hade. Jag gnäller över det mesta, slarvar och ger upp. Jag har absolut inte tålamod med någonting som tar längre än en timme... Jag tror inte att någon, någonsin har hört min farmor klaga eller gnälla. Hon var fantastiskt händig och gjorde fina handarbeten. Tack vare henne har vi lådorna och byråerna fulla med sockor och vantar inför otaliga vintrar framöver. Hon var även oerhört duktig med trädgårdsarbete och grönare fingrar får man leta efter. Det var kännt i hela byn att det minsann inte finns ett enda ogräs att finna i hennes trädgård och hon fick mirakulöst allting att gro och växa. Jag har visserligen ärvt intresset för trädgårdsarbete av farmor men tålamodet är det värre med... och vad gäller ogräset så...ja, jag kan inte säga att jag har precis samma rykte där heller.
Jag hoppas dock att jag även har ärvt hennes goda hjärta. Hon var en sådan där farmor som man läser om i barnböckerna. Hos farmor fick man mala ner socker och knäckebröd i den gamla kaffekvarnen och sedan äta upp det med sked. Någonting som man aldrig skulle ha fått grisa med hemma. En gång köpte hon säkert 10 majblommor av mig då jag satt och grät i min förtvivlan på hennes trappa och ångrade att jag lovat sälja så många. Hos farmor fanns det alltid lakrits i plåtburken på vardagsrumsbordet och skruvar och jaffa i skåpet, vardag som helg :-).
På lördag blir det begravning och jag har försökt knåpa ihop en vers men fasiken var svårt det är när man blir så känslosam. En sak har jag i alla fall bestämt mig för nu. Jag ska sluta klaga och gnälla. Jag har absolut ingenting att klaga och stressa över. Jag har min fina lilla familj, ett vackert hus att bo i, ett arbete jag stormtrivs med, städhjälp och nanny till barnen... när jag nu räknar upp detta så nästan skäms jag för att jag överhuvudtaget någonsin har klagat. Det är det slut med nu. Jag lovar.
måndag 5 november 2012
onsdag 30 maj 2012
Skittunna
Man kan liksom säga att bloggen inte prioriterats särskilt mycket under den senaste tiden. Senaste inlägget skrevs i mitten på april och nu är det snart juni... detta beror helt enkelt på att det har hänt sjukt mycket, vi har varit i finland någon vecka och så har krypet varit sjuk så vi har varit in och ut på barnsjukhus några gånger. Det är en story för sig...
Så var det ju morsdag i söndags :) Jag hade en helt underbar dag med min lilla familj. Vi var på utflykt och sedan grillade vi hemma. Jag fick den bästa morsdagspresenten någonsin... Maken och jag ska semestra på franska rivieran tillsammans fyra hela dagar i sommar medan krypet och trollet åker med mormor och morfar på äventyr till finland. Jag är så lyckligt lottad som har så fina föräldrar som ställer upp i vått och torrt oavsett avstådet emellan oss.
På morsdagen tänkte jag väldigt mycket på min mormor. Min mormor dog sommaren 2005 och jag saknar henne oerhört mycket fortfarande. Vi stod varandra mycket nära och hon lämnade ett enormt tomrum efter sig. Det var ingen som trodde att hon skulle dö vid 84-års ålder, alla trodde att hon skulle bli minst 100. Hennes föräldrar var båda två över hundra när de dog och då de fortfarande var vid livet på ålderdomshemmet hade de varit gifta längst av alla par i finland.
Min mormor var en speciell dam som lät alla veta vad hon tyckte. Ofta yttrade hon sig högt på tex teatern så att skådespelarna eller dansarna garanterat hörde vad hon tyckte. Jag tyckte att det var ganska roligt och hon sa att hon hade blivit för gammal för att inte låta folk veta vad hon tycker och tänker.
Jag kommer ihåg hur mormor flätade mitt långa hår när jag var barn. Det gjorde förbannat ont! Det var nästan så att ögonen trillade ur skallen då flätorna satt så hårt. Hon var frisör och drev egen salong i många, många år. När man klagade på att det gjorde ont så svarade hon att det skulle det göra och att det inte gjorde något om papiljottnålarna stack i hårbotten så att det blödde lite för då satt de i alla fall bra.
Mormor var aktiv i gymnastikföreningen största delen av sitt liv och ordförande i många herrans år. Och det var nog tackvare hennes och mammas engagemang som jag bokstavligen växte upp i gymnastikföreningen. Jag gick kurser och verkade som gymnastikledare redan vid 13-års ålder.
På senare år då jag mötte trollfar och flyttade till sverige hördes vi på telefon varje fredag. Det var alltid jag som rinde och hon låtsades vara lika förvånad varje gång trots att hon visste att det var jag. De enda gångerna som hon inte svarde var om det var Formel-1, hockey eller någon annan sport på tv. Då satt hon klistrad framför tv:n och var helt onåbar. Hon kom på besök till sverige ett flertal gånger. Jag kommer så väl ihåg en gång på Silja Line då vi var på väg till sverige och åt på alacarte restaurangen, vi åt och drack så mycket att vi var tvugna att gå och lägga oss i hytten hela resan för vi mådde såååå illa båda två.
Det finns en miljard fina minnen och historier om hurtbullen som var min mormor. Jag är glad över att jag fick möjligheten att säga hejdå innan hon lämnade oss. Det var ett av våra fredagssamtal och jag frågade vad hon gjorde. Hon berättade att hon satt hemma på balkongen, beundrade sina blommor och drack konjak. Sedan tillade hon att hennes cancer tagit överhanden och att hon kommer dö snart. Jag skrattade och sa "dör du nu så är det inte cancern utan för att du har supit ihjäl dig på konjak"... Några dagar efter vårt samtal somnade hon in på sjukhus med min mamma vid sin sida. Jag önskar så att jag hade varit där men mest av allt önskar jag att hon hade fått träffa mina fina barn. Jag ser dock en hel del av henne i trollet, temperamentet och envisheten har hon i allafall ärvt.
Jösses vad jag saknar min mormor!
Btw så ogillade hon överviktiga människor av någon underlig anlednig och jag är tvärsäker på att om hon ser mig från ovan molnen nu så ropar hon "Jenni, kyl' susta on tullu oikeen paskatynnyri!" (övers. Jenni du har blivit en riktig skittunna!). Bör dock meddelas att viktnedgången har vartit ca 1 kg i veckan sedan en månad tillbaka. Svarta lådan flyttade jag fram till hösten då det är den hel del farande och flängande den närmaste tiden. Exakt vikt vet jag inte just nu då batteriet har tagit slut i vågen (sant, jag svär!)
Så var det ju morsdag i söndags :) Jag hade en helt underbar dag med min lilla familj. Vi var på utflykt och sedan grillade vi hemma. Jag fick den bästa morsdagspresenten någonsin... Maken och jag ska semestra på franska rivieran tillsammans fyra hela dagar i sommar medan krypet och trollet åker med mormor och morfar på äventyr till finland. Jag är så lyckligt lottad som har så fina föräldrar som ställer upp i vått och torrt oavsett avstådet emellan oss.
På morsdagen tänkte jag väldigt mycket på min mormor. Min mormor dog sommaren 2005 och jag saknar henne oerhört mycket fortfarande. Vi stod varandra mycket nära och hon lämnade ett enormt tomrum efter sig. Det var ingen som trodde att hon skulle dö vid 84-års ålder, alla trodde att hon skulle bli minst 100. Hennes föräldrar var båda två över hundra när de dog och då de fortfarande var vid livet på ålderdomshemmet hade de varit gifta längst av alla par i finland.
Min mormor var en speciell dam som lät alla veta vad hon tyckte. Ofta yttrade hon sig högt på tex teatern så att skådespelarna eller dansarna garanterat hörde vad hon tyckte. Jag tyckte att det var ganska roligt och hon sa att hon hade blivit för gammal för att inte låta folk veta vad hon tycker och tänker.
Jag kommer ihåg hur mormor flätade mitt långa hår när jag var barn. Det gjorde förbannat ont! Det var nästan så att ögonen trillade ur skallen då flätorna satt så hårt. Hon var frisör och drev egen salong i många, många år. När man klagade på att det gjorde ont så svarade hon att det skulle det göra och att det inte gjorde något om papiljottnålarna stack i hårbotten så att det blödde lite för då satt de i alla fall bra.
Mormor var aktiv i gymnastikföreningen största delen av sitt liv och ordförande i många herrans år. Och det var nog tackvare hennes och mammas engagemang som jag bokstavligen växte upp i gymnastikföreningen. Jag gick kurser och verkade som gymnastikledare redan vid 13-års ålder.
På senare år då jag mötte trollfar och flyttade till sverige hördes vi på telefon varje fredag. Det var alltid jag som rinde och hon låtsades vara lika förvånad varje gång trots att hon visste att det var jag. De enda gångerna som hon inte svarde var om det var Formel-1, hockey eller någon annan sport på tv. Då satt hon klistrad framför tv:n och var helt onåbar. Hon kom på besök till sverige ett flertal gånger. Jag kommer så väl ihåg en gång på Silja Line då vi var på väg till sverige och åt på alacarte restaurangen, vi åt och drack så mycket att vi var tvugna att gå och lägga oss i hytten hela resan för vi mådde såååå illa båda två.
Det finns en miljard fina minnen och historier om hurtbullen som var min mormor. Jag är glad över att jag fick möjligheten att säga hejdå innan hon lämnade oss. Det var ett av våra fredagssamtal och jag frågade vad hon gjorde. Hon berättade att hon satt hemma på balkongen, beundrade sina blommor och drack konjak. Sedan tillade hon att hennes cancer tagit överhanden och att hon kommer dö snart. Jag skrattade och sa "dör du nu så är det inte cancern utan för att du har supit ihjäl dig på konjak"... Några dagar efter vårt samtal somnade hon in på sjukhus med min mamma vid sin sida. Jag önskar så att jag hade varit där men mest av allt önskar jag att hon hade fått träffa mina fina barn. Jag ser dock en hel del av henne i trollet, temperamentet och envisheten har hon i allafall ärvt.
Jösses vad jag saknar min mormor!
Btw så ogillade hon överviktiga människor av någon underlig anlednig och jag är tvärsäker på att om hon ser mig från ovan molnen nu så ropar hon "Jenni, kyl' susta on tullu oikeen paskatynnyri!" (övers. Jenni du har blivit en riktig skittunna!). Bör dock meddelas att viktnedgången har vartit ca 1 kg i veckan sedan en månad tillbaka. Svarta lådan flyttade jag fram till hösten då det är den hel del farande och flängande den närmaste tiden. Exakt vikt vet jag inte just nu då batteriet har tagit slut i vågen (sant, jag svär!)
Min fina mormor Kerttu och jag på vårt bröllop 2004. Natten innan bröllopet sov jag hos mormor och vi skvallrade och pratade sent in på natten. På morgonen väckte hon mig till Champagnefrukost med pannkakor och jordgubbar. Kärlek!
torsdag 19 april 2012
Publikens jubel
Det är 14 år sedan världsturnén med Up With People och igår fick jag möjligheten att se en show här i Stockholm tillsammans med Hilda. Hon sken upp då hon redan i början kände igen en del av musiken och sjöng högt med till "Up, Up With People".
Vilka minnen showen väckte hos mig. Jag önskar att alla ungdomar fick samma möjlighet som jag fick att resa världen runt tillsammans med 120 andra från ca 20 olika länder, som voluntärer och artister. Att få uppleva olika kulturer på ett genuint sätt, mötas av oändligt många människoöden och ge en konkret hjälpande hand där det verkligen behövs, det får en att växa. Man växer fort och blir en människa man annars aldrig skulle ha blivit.
Under mina två år med Up With People reste jag inte bara till världens alla hörn utan jag hann med så mycket mer. Jag bodde hos ca 80 olika värdfamiljer som öppnade sina hem och sina kylskåp åt mig, jag delade glädje och sorg med dem, åt de mest märkliga saker, sov på så konstiga ställen att ni inte skulle tro om jag berättade, jag satt vid en 12-årig flickas dödsbädd, jag var med och byggde hus åt fattiga, delade ut mat åt hungriga, lekte med och tröstade barn trots att jag inte kunde språket, dansade och sjöng för tusen och åter tusentals människor, satt hundratals timmar i buss och flygplan, lärde mig uppskatta en varm dusch och rena kläder, körde över värdfamiljens katt, ramlade av scen och bröt 4 revben, skapade vänner för livet från alla världens hörn, träffade storheter, företagsledare och kändisar, längtade efter mamma och så mycket, mycket mer att jag nästan borde skriva en bok.
Igår på Göta Lejon blev jag väldigt rörd och kände mig ganska gammal då jag såg energin, entusiasmen och glädjen hos ungdomarna på scenen. Trots allt var det härligt att se och det var roligt att träffa andra i publiken som jag reste med då för fjorton år sedan.
Hilda satt och höll för öronen ibland då ljudet var så högt. Det var min miss, jag borde ha haft med hörselskydd åt henne (dåligt, dåligt samvete...), showen började först 19.30 och precis innan slutet vid kl 22 somnade Hilda i mitt knä och vaknade först till sista sången när publiken reste sig upp och jublade. Då frågade hon mig "mamma, hur känns det när alla klappar och visslar när man bugar?". I ärlighetens namn berättade jag för henne att det är den underbaraste känslan och att man blir pirrig och varm i hela kroppen. Det var bland annat därför jag en gång i tiden började undervisa i scenkonst för jag på fullaste allvar tror att det inte finns ett bättre sätt för barn att känna sig sedda, få bra självkänsla och självförtroende och uppleva känsla av att lyckas. Det var någonting jag kunde dela med mig av. Men allt har sin tid och jag lämnade både scenen och undervisningen bakom mig för fem år sedan då Hilda föddes. Sista gången på scen var jag gravid i vecka 23 och då gick det lite sådär och då bestämde jag mig för att lämna scenkonsten bakom mig. Det var dags för någonting annat. Måste dock erkänna att ett litet sug för scenen infann sig igår :).
Vilka minnen showen väckte hos mig. Jag önskar att alla ungdomar fick samma möjlighet som jag fick att resa världen runt tillsammans med 120 andra från ca 20 olika länder, som voluntärer och artister. Att få uppleva olika kulturer på ett genuint sätt, mötas av oändligt många människoöden och ge en konkret hjälpande hand där det verkligen behövs, det får en att växa. Man växer fort och blir en människa man annars aldrig skulle ha blivit.
Under mina två år med Up With People reste jag inte bara till världens alla hörn utan jag hann med så mycket mer. Jag bodde hos ca 80 olika värdfamiljer som öppnade sina hem och sina kylskåp åt mig, jag delade glädje och sorg med dem, åt de mest märkliga saker, sov på så konstiga ställen att ni inte skulle tro om jag berättade, jag satt vid en 12-årig flickas dödsbädd, jag var med och byggde hus åt fattiga, delade ut mat åt hungriga, lekte med och tröstade barn trots att jag inte kunde språket, dansade och sjöng för tusen och åter tusentals människor, satt hundratals timmar i buss och flygplan, lärde mig uppskatta en varm dusch och rena kläder, körde över värdfamiljens katt, ramlade av scen och bröt 4 revben, skapade vänner för livet från alla världens hörn, träffade storheter, företagsledare och kändisar, längtade efter mamma och så mycket, mycket mer att jag nästan borde skriva en bok.
Igår på Göta Lejon blev jag väldigt rörd och kände mig ganska gammal då jag såg energin, entusiasmen och glädjen hos ungdomarna på scenen. Trots allt var det härligt att se och det var roligt att träffa andra i publiken som jag reste med då för fjorton år sedan.
Hilda satt och höll för öronen ibland då ljudet var så högt. Det var min miss, jag borde ha haft med hörselskydd åt henne (dåligt, dåligt samvete...), showen började först 19.30 och precis innan slutet vid kl 22 somnade Hilda i mitt knä och vaknade först till sista sången när publiken reste sig upp och jublade. Då frågade hon mig "mamma, hur känns det när alla klappar och visslar när man bugar?". I ärlighetens namn berättade jag för henne att det är den underbaraste känslan och att man blir pirrig och varm i hela kroppen. Det var bland annat därför jag en gång i tiden började undervisa i scenkonst för jag på fullaste allvar tror att det inte finns ett bättre sätt för barn att känna sig sedda, få bra självkänsla och självförtroende och uppleva känsla av att lyckas. Det var någonting jag kunde dela med mig av. Men allt har sin tid och jag lämnade både scenen och undervisningen bakom mig för fem år sedan då Hilda föddes. Sista gången på scen var jag gravid i vecka 23 och då gick det lite sådär och då bestämde jag mig för att lämna scenkonsten bakom mig. Det var dags för någonting annat. Måste dock erkänna att ett litet sug för scenen infann sig igår :).
söndag 15 april 2012
Gamlingar, tänder och trädgårdar
Gamligar
Lägger en underbar helg bakom mig och ser fram emot en skön tillbaka-till-rutinerna-vecka. I helgen har vi firat min fina pappa som fyller 60 år idag. Min pappa är en lite tystlåten men ambitiös och klok man som aldrig har lärt sig säga nej till sin dotter. Jag har mer eller mindre fått allt jag velat bara jag har frågat pappa. När jag var liten och mamma sa nej till någonting, då frågade man pappa :). Dessvärre verkar detta vara en förmåga hos flickorna i vår släkt då dottern nu utövar exakt samma på sin pappa och har hittills aldrig fått ett nej...får se hur det här slutar.
Mamma och pappa kom hit i fredags med min farbror John och hans fru. Då fick trollfar och jag möjligheten att gå på date (den första utan barn sedan krypet föddes). Vi åt en suverän middag på Ulla Winblad och sedan knallade vi upp till cirkus och såg Robert Gustavssons 25 års revy som var bra men inte jättebra. I taxin hem på natten konstaterade vi att vi borde gå ut oftare tillsammans. Vi försöker i normala fall göra någonting en gång/månad men då de potentiella barnvakterna bor en bra bit ifrån så blir det lite meckigt ibland. Som tur är så kommer världens bästa barnvakt, min egen mamma ofta på besök. Vi lovade i alla fall bättra oss och gå ut oftare tillsammans.
Trädgårdar
I helgen har vi ätit gott, gått på museum, umgåtts och så har vi ju besökt trädgårdsmässan. Ååååh, vad man blir sugen på en jättetomt när man besöker trädgårdsmässan. Jag blev så inspirerad. Lekte med tanken att flytta från Saltis och lite längre bort från Sthlm, köpa en jättetomt och bygga drömhuset men konstaterade snabbt att jag trivs alldeles för bra här för att flytta. Jag kan vara utan swimmingpool och jättetomt då jag har havet inpå och är trygg med att barnen har ett ypperligt ställe att växa upp på, med bra skolor och härlig miljö. Och man vet ju aldrig, det kan kanske dyka upp en jättetomt till salu här i knutarna någon gång... och så måste man ju vinna på lotto förstås en sisådär 10-17 miljoner.
Tänder
I skrivande stund ligger krypet och sover. Stackars liten som har haft så ont och varit så ledsen. Först trodde vi att han hade ont i magen men så lade vi märke till att han tuggade ivrigt på sin snuttefilt och dreglade som en fontän. Jag tittade in i hans mun och där fanns ett litet risgryn i underkäken. Man kan ju undra varför en så liten ska få tänder redan nu vid tre månaders ålder och plågas med det? Han ska ju börja äta puré och inte gnaga på ett äpple direkt. Onödigt ont kan man tycka. Nu hoppas jag att det värsta är över men jag VET att det kan hålla på i veckor med feber och diarré i värsta fall.
Efter helgens snökaos skiner solen och full av inspiration som jag är, så ska jag nu iväg och titta på små lekstugor och sandlådor (den gamla ruttnade), köpa några tomatplantor och planteringslådor. Gröna fingrar? Nä! Men ett stort behov av nya projekt.
Lägger en underbar helg bakom mig och ser fram emot en skön tillbaka-till-rutinerna-vecka. I helgen har vi firat min fina pappa som fyller 60 år idag. Min pappa är en lite tystlåten men ambitiös och klok man som aldrig har lärt sig säga nej till sin dotter. Jag har mer eller mindre fått allt jag velat bara jag har frågat pappa. När jag var liten och mamma sa nej till någonting, då frågade man pappa :). Dessvärre verkar detta vara en förmåga hos flickorna i vår släkt då dottern nu utövar exakt samma på sin pappa och har hittills aldrig fått ett nej...får se hur det här slutar.
Mamma och pappa kom hit i fredags med min farbror John och hans fru. Då fick trollfar och jag möjligheten att gå på date (den första utan barn sedan krypet föddes). Vi åt en suverän middag på Ulla Winblad och sedan knallade vi upp till cirkus och såg Robert Gustavssons 25 års revy som var bra men inte jättebra. I taxin hem på natten konstaterade vi att vi borde gå ut oftare tillsammans. Vi försöker i normala fall göra någonting en gång/månad men då de potentiella barnvakterna bor en bra bit ifrån så blir det lite meckigt ibland. Som tur är så kommer världens bästa barnvakt, min egen mamma ofta på besök. Vi lovade i alla fall bättra oss och gå ut oftare tillsammans.
Trädgårdar
I helgen har vi ätit gott, gått på museum, umgåtts och så har vi ju besökt trädgårdsmässan. Ååååh, vad man blir sugen på en jättetomt när man besöker trädgårdsmässan. Jag blev så inspirerad. Lekte med tanken att flytta från Saltis och lite längre bort från Sthlm, köpa en jättetomt och bygga drömhuset men konstaterade snabbt att jag trivs alldeles för bra här för att flytta. Jag kan vara utan swimmingpool och jättetomt då jag har havet inpå och är trygg med att barnen har ett ypperligt ställe att växa upp på, med bra skolor och härlig miljö. Och man vet ju aldrig, det kan kanske dyka upp en jättetomt till salu här i knutarna någon gång... och så måste man ju vinna på lotto förstås en sisådär 10-17 miljoner.
Tänder
I skrivande stund ligger krypet och sover. Stackars liten som har haft så ont och varit så ledsen. Först trodde vi att han hade ont i magen men så lade vi märke till att han tuggade ivrigt på sin snuttefilt och dreglade som en fontän. Jag tittade in i hans mun och där fanns ett litet risgryn i underkäken. Man kan ju undra varför en så liten ska få tänder redan nu vid tre månaders ålder och plågas med det? Han ska ju börja äta puré och inte gnaga på ett äpple direkt. Onödigt ont kan man tycka. Nu hoppas jag att det värsta är över men jag VET att det kan hålla på i veckor med feber och diarré i värsta fall.
Efter helgens snökaos skiner solen och full av inspiration som jag är, så ska jag nu iväg och titta på små lekstugor och sandlådor (den gamla ruttnade), köpa några tomatplantor och planteringslådor. Gröna fingrar? Nä! Men ett stort behov av nya projekt.
torsdag 12 april 2012
Trollmor är en tjockis!
Det är bara att inse att efter barn nr 2 är det lite fler valkar kvar kring midjan än efter barn nr 1. Detta borde inte vara ett problem för någon som mig som verkligen gillar att träna och har gjort det hela livet...men då jag gillar mat lika mycket som träning, om inte lite mera så blir situationen lite knepig.
Min läkare tycker att jag har lite för bråttom med "komma iform ambitionerna" men vem f-n vill vara en tjockis längre än nödvändigt? Jag vill komma i mina byxor NU, helst igår.
Jag har en plan!
Måndagen den 23:e april kör jag igång med gym 3ggr i veckan (varav 1ggr/vecka med PT), 2 löprundor på 7km, 1ggr/vecka powerbabytäning och simning på lördagar.
Vad gäller maten så har jag beställt hem färdiglagade luncher och middagar för en månad så det enda jag behöver tänka på är frukost och mellanmål. Har dock inte tänkt beröva mig själv på tex vin nu när sommaren nalkas.
Planen borde med andra ord vara vattentät. Men vem vet, när ryggradslöse trollmor sätter igång kan vad som helst hända. Idag visar vågen hela 70 kg (exakt) målet är att till min födelsedag 2:a dec ha gått ner 15kg (till 55 vilket är min "må bra vikt").
Om och när jag lyckas med detta ska jag belöna mig själv med personal shopping och en helt ny garderob...RUBBET! Om jag inte lyckas så lär ju den offentliga förnedringen vara ett faktum.
Håll nu tummar och tår för att jag verkligen lyckas med detta. Jag kommer varje vecka göra en viktuppdatering....GAAAAAAAH!
Min läkare tycker att jag har lite för bråttom med "komma iform ambitionerna" men vem f-n vill vara en tjockis längre än nödvändigt? Jag vill komma i mina byxor NU, helst igår.
Jag har en plan!
Måndagen den 23:e april kör jag igång med gym 3ggr i veckan (varav 1ggr/vecka med PT), 2 löprundor på 7km, 1ggr/vecka powerbabytäning och simning på lördagar.
Vad gäller maten så har jag beställt hem färdiglagade luncher och middagar för en månad så det enda jag behöver tänka på är frukost och mellanmål. Har dock inte tänkt beröva mig själv på tex vin nu när sommaren nalkas.
Planen borde med andra ord vara vattentät. Men vem vet, när ryggradslöse trollmor sätter igång kan vad som helst hända. Idag visar vågen hela 70 kg (exakt) målet är att till min födelsedag 2:a dec ha gått ner 15kg (till 55 vilket är min "må bra vikt").
Om och när jag lyckas med detta ska jag belöna mig själv med personal shopping och en helt ny garderob...RUBBET! Om jag inte lyckas så lär ju den offentliga förnedringen vara ett faktum.
Håll nu tummar och tår för att jag verkligen lyckas med detta. Jag kommer varje vecka göra en viktuppdatering....GAAAAAAAH!
onsdag 11 april 2012
Reklamoffer med hängpattar
Herre Gud! Trodde aldrig att jag någonsin i hela mitt liv skulle köpa någonting som säljs på TV shop!
Men då man ser reklamen för Aire Bra och Ginie Bra tänker man bara Halleluja och bör bara testas! Nåja, TESTA INTE!!! Vid ett besök hos min mamma i Finland köpte vi ett paket med 3 par av olika färger. Man kan i all enkelhet säga att allt vad gäller dessa bh:ar är fullständig bullshit! Mamma och jag skrattade så vi nästan dog då jag, med mina meloner testade bh:n och det såg ut som om jag inte hade någon bh överhuvudtaget. Helt rätt, det känns som om man inte har någon bh överhuvudtaget men problemet är att det även ser ut så. Ingen vacker syn med andra ord.
Hängpattarna are here to stay... Eller så kanske trollmor önskar sig ett par nya tuttar i morsdagspresent.
Men då man ser reklamen för Aire Bra och Ginie Bra tänker man bara Halleluja och bör bara testas! Nåja, TESTA INTE!!! Vid ett besök hos min mamma i Finland köpte vi ett paket med 3 par av olika färger. Man kan i all enkelhet säga att allt vad gäller dessa bh:ar är fullständig bullshit! Mamma och jag skrattade så vi nästan dog då jag, med mina meloner testade bh:n och det såg ut som om jag inte hade någon bh överhuvudtaget. Helt rätt, det känns som om man inte har någon bh överhuvudtaget men problemet är att det även ser ut så. Ingen vacker syn med andra ord.
Hängpattarna are here to stay... Eller så kanske trollmor önskar sig ett par nya tuttar i morsdagspresent.
onsdag 4 april 2012
Äggjävel!
Har varit hela förmiddagen i vårt överorganiserade förråd för att hitta påskpyntet. Jag har mer eller mindre vänt upp och ner på ALLT utan att hitta lådan med kycklingar, häxor, fjädrar och målade äggskal. Med tanke på ordningen som maken har i förrådet så hade jag hittat pyntet vid dethär laget om det överhuvudtaget existerade. Det enda som finns i påskväg är en gul (tom) kruka...
Nåja, det är ju bara materiella ting men...MEN...trollets ägg som hon gjorde på dagis förra påsken fanns i lådan som jag nu starkt misstänker att min yberenergiska make har kastat i städivern. Så att... nu ber vi till gudarna att trollet har glömt äggjäveln och nöjer sig med att göra nytt pynt och åka och handla smaklösa porslinskycklingar med mamma.
Japp...shoppa påskpynt it is!
Nåja, det är ju bara materiella ting men...MEN...trollets ägg som hon gjorde på dagis förra påsken fanns i lådan som jag nu starkt misstänker att min yberenergiska make har kastat i städivern. Så att... nu ber vi till gudarna att trollet har glömt äggjäveln och nöjer sig med att göra nytt pynt och åka och handla smaklösa porslinskycklingar med mamma.
Japp...shoppa påskpynt it is!
tisdag 3 april 2012
PMS eller Murphys lag?
Klockan var 05:45 då jag blev väckt av krypet. Jag vaknade på helt fel sida och kände att det verkligen var pest att gå upp redan då. Maken som redan gått upp en stund tidigare hade gjort en flaska med mjölk. Jag bara slet åt mig flaskan och satte mig i soffan för att ge krypet frukost. Trollet (femåringen) vaknade alldeles för tidigt och var bokstavligen skitsur då hon satte sig bredvid mig i soffan. Jag vinkade avundsjukt av maken då han åkte till jobbet och lämnade mig kvar hemma bland bajsblöjor och femårstrots. Efter matning, påklädning, omklädning efter kräkning, tjafs och stress kom vi äntligen iväg till dagis tjugo minuter för sent. Med andra ord en lagom rolig start på en tisdag.
Sedan sprang jag på en bekant smått stressad småbarnspappa på dagisparkeringen. Vi pratade lite om ditt och datt när han berättade om hur de skulle spendera påsken. Man slutar aldrig förvånas...
I den aktuella familjen ska både mamman och pappan vara lediga veckan efter påsk. De ska använda den lediga tiden till att jobba i trädgården och bygga en altan medan båda barnen ska vara på dagis. Vad i hela helv...!?!?!
Varför gör man så? Får man överhuvudtaget göra så? Jag reagerade med att fråga "Men skojar du eller?" då blir pappan förnärmad och säger att det är det enda sättet att få någonting gjort hemma. Herre Gud! Jag trodde faktiskt att det finns nåon sorts regel som säger att om man själv är hemma får man inte ha barnen på dagis och finns det ingen sådan regel så borde väl förnuftet tala om att det är en självklarhet att barnen är hemma om föräldrarna är det. Men vad vet jag? De här människorna visste kanske inte då de skaffade barn att det innebär lite omställning och kräver en aning ansträngning. Jag begriper bara inte hur man har mage och hjärta att göra så mot sina barn. Själv skulle jag ha extremt dåligt samvete. Nåja, alla på sitt sätt och de kan kanske trösta sitt samvete med att deras barn säkert tycker att det är roligare på dagis än hemma. Men jag som redan hade nerverna på helspänn fick verkligen bita mig i tungan för att inte låta honom veta exakt vad jag tyckte.
På promenaden hem från dagis sken solen och fåglarna kvittrade...tom kvittrandet gick mig på nerverna. Måste vara PMS. När jag kom hem tittade jag på klockan och tyckte at det var skönt att jag hade en hel timme på mig innan jag skulle på en föreläsning om baruppfostran. Naturligtvis tittade jag på fel klocka (den enda som fortfarande går på vintertid) och insåg först lite senare att jag i själva verket var sen...HELLO MURPHY! Det är din lag som gäller i vårt hem! Det bar iväg med en väldig fart hemifrån igen.
Svettig och sönderstressad dundrade jag in på föreläsningen var jag möttes av ett enormt lugn, det doftade kaffe och krypet hade somnat i bilbarnstolen. Jösses, vad fort två timmar går när man har roligt. Och vilken bra föreläsning det var! Jag fick en riktig kick och kände mig som värsta supermorsan då jag gick därifrån. Jag bestämde mig för at vända dagen till det positiva, hämtade sushi till lunch, sket i tvätthögen och såg på meningslös TV medan krypet låg och sprattlade i babygymmet.
Nu ska vi hämta trollet från dagis och sedan blir det favoritgöra! Jag ska jag omorganisera mina skor i garderoben. Nu åker vår och sommarskorna fram och vinterskorna ska in i sina lådor längst in. Gravidfötterna är borta och jag får på mig mina skor igen. Thank God!
Tjohoo!
Sedan sprang jag på en bekant smått stressad småbarnspappa på dagisparkeringen. Vi pratade lite om ditt och datt när han berättade om hur de skulle spendera påsken. Man slutar aldrig förvånas...
I den aktuella familjen ska både mamman och pappan vara lediga veckan efter påsk. De ska använda den lediga tiden till att jobba i trädgården och bygga en altan medan båda barnen ska vara på dagis. Vad i hela helv...!?!?!
Varför gör man så? Får man överhuvudtaget göra så? Jag reagerade med att fråga "Men skojar du eller?" då blir pappan förnärmad och säger att det är det enda sättet att få någonting gjort hemma. Herre Gud! Jag trodde faktiskt att det finns nåon sorts regel som säger att om man själv är hemma får man inte ha barnen på dagis och finns det ingen sådan regel så borde väl förnuftet tala om att det är en självklarhet att barnen är hemma om föräldrarna är det. Men vad vet jag? De här människorna visste kanske inte då de skaffade barn att det innebär lite omställning och kräver en aning ansträngning. Jag begriper bara inte hur man har mage och hjärta att göra så mot sina barn. Själv skulle jag ha extremt dåligt samvete. Nåja, alla på sitt sätt och de kan kanske trösta sitt samvete med att deras barn säkert tycker att det är roligare på dagis än hemma. Men jag som redan hade nerverna på helspänn fick verkligen bita mig i tungan för att inte låta honom veta exakt vad jag tyckte.
På promenaden hem från dagis sken solen och fåglarna kvittrade...tom kvittrandet gick mig på nerverna. Måste vara PMS. När jag kom hem tittade jag på klockan och tyckte at det var skönt att jag hade en hel timme på mig innan jag skulle på en föreläsning om baruppfostran. Naturligtvis tittade jag på fel klocka (den enda som fortfarande går på vintertid) och insåg först lite senare att jag i själva verket var sen...HELLO MURPHY! Det är din lag som gäller i vårt hem! Det bar iväg med en väldig fart hemifrån igen.
Svettig och sönderstressad dundrade jag in på föreläsningen var jag möttes av ett enormt lugn, det doftade kaffe och krypet hade somnat i bilbarnstolen. Jösses, vad fort två timmar går när man har roligt. Och vilken bra föreläsning det var! Jag fick en riktig kick och kände mig som värsta supermorsan då jag gick därifrån. Jag bestämde mig för at vända dagen till det positiva, hämtade sushi till lunch, sket i tvätthögen och såg på meningslös TV medan krypet låg och sprattlade i babygymmet.
Nu ska vi hämta trollet från dagis och sedan blir det favoritgöra! Jag ska jag omorganisera mina skor i garderoben. Nu åker vår och sommarskorna fram och vinterskorna ska in i sina lådor längst in. Gravidfötterna är borta och jag får på mig mina skor igen. Thank God!
Tjohoo!
lördag 31 mars 2012
FÖRLÅT...
Jag ber om ursäkt redan på förhand för all den onödiga information som denna blogg medför. Har du inte utrymme för onödigt trams kan du helt enkelt sluta läsa nu.
Jag startar bloggen för att jag tycker om att skriva, dela med mig av erfarenheter kring stöket i vår trollfamilj och för att jag har en åsikt om det mesta.
Bloggandet är någonting helt nytt för mig och jag försöker som bäst komma underfund med hur detta fungerar. Känner mig aningen gammal då jag fick Googla mig till hur man gör. Men skam den som ger sig och nu vet du varför layouten kan se lite konstig ut. Om ett tag ska jag nog ha kläm på detta. Har ju inget annat än tid nu då jag är föräldraledig och bara rullar tummarna mellan matning, nattning, blöjbyten, barnvagnspromenader, badning, lämning och hämtning på dagis, matlagning, lek, tvätt, pyssel, bakning, träning, bråk, mammagruppsträffar, babyrytmik, babysim, femåringens fritidsintressen, trädgårdsarbete och städning mm. Ok, nu tog jag i lite för städerskan städar men jag plockar leksaker, enorma mängder leksaker varje dag.
I skrivande stund svajar barnvagnen i protest utanför fönstret och tolvveckorskrypet vill in och äta...
So long!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)