Det är 14 år sedan världsturnén med Up With People och igår fick jag möjligheten att se en show här i Stockholm tillsammans med Hilda. Hon sken upp då hon redan i början kände igen en del av musiken och sjöng högt med till "Up, Up With People".
Vilka minnen showen väckte hos mig. Jag önskar att alla ungdomar fick samma möjlighet som jag fick att resa världen runt tillsammans med 120 andra från ca 20 olika länder, som voluntärer och artister. Att få uppleva olika kulturer på ett genuint sätt, mötas av oändligt många människoöden och ge en konkret hjälpande hand där det verkligen behövs, det får en att växa. Man växer fort och blir en människa man annars aldrig skulle ha blivit.
Under mina två år med Up With People reste jag inte bara till världens alla hörn utan jag hann med så mycket mer. Jag bodde hos ca 80 olika värdfamiljer som öppnade sina hem och sina kylskåp åt mig, jag delade glädje och sorg med dem, åt de mest märkliga saker, sov på så konstiga ställen att ni inte skulle tro om jag berättade, jag satt vid en 12-årig flickas dödsbädd, jag var med och byggde hus åt fattiga, delade ut mat åt hungriga, lekte med och tröstade barn trots att jag inte kunde språket, dansade och sjöng för tusen och åter tusentals människor, satt hundratals timmar i buss och flygplan, lärde mig uppskatta en varm dusch och rena kläder, körde över värdfamiljens katt, ramlade av scen och bröt 4 revben, skapade vänner för livet från alla världens hörn, träffade storheter, företagsledare och kändisar, längtade efter mamma och så mycket, mycket mer att jag nästan borde skriva en bok.
Igår på Göta Lejon blev jag väldigt rörd och kände mig ganska gammal då jag såg energin, entusiasmen och glädjen hos ungdomarna på scenen. Trots allt var det härligt att se och det var roligt att träffa andra i publiken som jag reste med då för fjorton år sedan.
Hilda satt och höll för öronen ibland då ljudet var så högt. Det var min miss, jag borde ha haft med hörselskydd åt henne (dåligt, dåligt samvete...), showen började först 19.30 och precis innan slutet vid kl 22 somnade Hilda i mitt knä och vaknade först till sista sången när publiken reste sig upp och jublade. Då frågade hon mig "mamma, hur känns det när alla klappar och visslar när man bugar?". I ärlighetens namn berättade jag för henne att det är den underbaraste känslan och att man blir pirrig och varm i hela kroppen. Det var bland annat därför jag en gång i tiden började undervisa i scenkonst för jag på fullaste allvar tror att det inte finns ett bättre sätt för barn att känna sig sedda, få bra självkänsla och självförtroende och uppleva känsla av att lyckas. Det var någonting jag kunde dela med mig av. Men allt har sin tid och jag lämnade både scenen och undervisningen bakom mig för fem år sedan då Hilda föddes. Sista gången på scen var jag gravid i vecka 23 och då gick det lite sådär och då bestämde jag mig för att lämna scenkonsten bakom mig. Det var dags för någonting annat. Måste dock erkänna att ett litet sug för scenen infann sig igår :).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar