Jisses, det är ett halvår sedan det senaste inlägget. Och jag som troddet att dethär verkligen var min grej... Nåja, jag skyller på att jag är en halvt genomstressad småbarnsmamma med tinnitus, övervikt och håravfall. Ibland borde man verkligen stanna upp och fundera lite över vad som är viktigt och fokusera på det, istället för att ränna omkring och försöka nå till perfekion med det mesta.
Jag fick mig en tankeställare här om dagen då min lilla farmor somnade in. En kvinna att verkligen se upp till. Den sista månaden i sitt liv var min farmor en liten och trött gumma. Men bakom allt det trötta fanns en enastående kvinna som genomgått det mesta...krig, hårt arbete, tuberkulos och till råga på allt uppfostrade hon fyra söner. Jag är tacksam över att jag fick så mycket tid med min farmor. Jag hann fråga och säga det jag känner att jag behövde. Hon sa inte så mycket men hade många goda råd, bara man frågade. Bland annat ställde jag frågor om barnuppfostran, hon har trots allt uppfostrat fyra söner till män som alla varit goda förebilder för mig och mina kusiner. När jag själv var på bristningsgränsen med en trotsig femåring och en nyfödd liten bebis frågade jag farmor om hur man skulle göra för at inte bli glaen som mamma då skrattade hon och sa "Man öppnar dörren till den som är äldre och säger -Gå ut!" svårare än så var det inte.
Jag önskar att jag kunde få lite av den styrka och det tålamod som min farmor hade. Jag gnäller över det mesta, slarvar och ger upp. Jag har absolut inte tålamod med någonting som tar längre än en timme... Jag tror inte att någon, någonsin har hört min farmor klaga eller gnälla. Hon var fantastiskt händig och gjorde fina handarbeten. Tack vare henne har vi lådorna och byråerna fulla med sockor och vantar inför otaliga vintrar framöver. Hon var även oerhört duktig med trädgårdsarbete och grönare fingrar får man leta efter. Det var kännt i hela byn att det minsann inte finns ett enda ogräs att finna i hennes trädgård och hon fick mirakulöst allting att gro och växa. Jag har visserligen ärvt intresset för trädgårdsarbete av farmor men tålamodet är det värre med... och vad gäller ogräset så...ja, jag kan inte säga att jag har precis samma rykte där heller.
Jag hoppas dock att jag även har ärvt hennes goda hjärta. Hon var en sådan där farmor som man läser om i barnböckerna. Hos farmor fick man mala ner socker och knäckebröd i den gamla kaffekvarnen och sedan äta upp det med sked. Någonting som man aldrig skulle ha fått grisa med hemma. En gång köpte hon säkert 10 majblommor av mig då jag satt och grät i min förtvivlan på hennes trappa och ångrade att jag lovat sälja så många. Hos farmor fanns det alltid lakrits i plåtburken på vardagsrumsbordet och skruvar och jaffa i skåpet, vardag som helg :-).
På lördag blir det begravning och jag har försökt knåpa ihop en vers men fasiken var svårt det är när man blir så känslosam. En sak har jag i alla fall bestämt mig för nu. Jag ska sluta klaga och gnälla. Jag har absolut ingenting att klaga och stressa över. Jag har min fina lilla familj, ett vackert hus att bo i, ett arbete jag stormtrivs med, städhjälp och nanny till barnen... när jag nu räknar upp detta så nästan skäms jag för att jag överhuvudtaget någonsin har klagat. Det är det slut med nu. Jag lovar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar